Efter att ha återvänt från 1998 års upplaga av Stockon slår det mig att det var minst 10 år sedan jag för första gången spelade Diplomacy. Det var en minst sagt omtumlande uplevelse. Platsen var allhuset (matsalen) på Stockholm Universitet (året innan hade det hållts på Najaden, Haninge) och konventet kallades då för Spelkongress 87 (eller var det 88?). Vår spelförening hade gjort äventyren till ett par rollspelsturneringar och skulle ansvara för de arrangemangen. Osäkra på om de skulle dra ut på tiden hade vi inte föranmält oss att själva spela någonting. När vårt uppdrag var utfört strosade vi runt och tittade på annat då en lätt uppjagad människa kastade sig över mig.
Du vill absolut vara med och spela Diplomacy det tar bara två minuter och lära sig och vi saknar en spelare för att fylla ett bord till, fick han fram utan att göra tillstymmelsen till pauser mellan meningarna.
Va? svarade jag överrumplad.
Han drog sin vals en gång till och tillade att två minuter nog var i underkant men att han garanterade att jag skulle kunna lära mig på fem (troligen första gången jag blivit stabbad av en dippyfantast). Jag hakade på. Väl framme vid spelbrädet kände jag mer och mer att jag kastat bort en eftermiddag på konventet. En mustashprydd man hade tagit kommndot och berättade redan hur spelet gick till för två andra gröngölingar som tydligen blivit shanghaiade precis som jag.
Dragen som kunde göras med arméerna respektive flottorna skrevs upp på ett stort blädderblock på stativ och sedan var det (enligt mannen själv) bara för oss att kopiera ordern från tavlan och byta ut namnen på områdena. Först gick man i två omgånger och sedan fick man inkassera nya arméer om det gått bra för en. Så skulle det hålla på tills det bara var ett fåtal kvar flest arméer vann. Som ett vanligt spel tänkte jag. Men så kröp det fram. Man fick lura varandra hur som helst.
Omedelbart insåg jag att en fem minuters "crash course" möjligen instruerade en i reglerna, men ljugandet skulle inte bli något vidare. Sak samma. Nu var vi sju och man fick väl bjuda på sig själv (agera rundningsmärke) så att turneringen blev kul för de initierade.
Man drog sitt land ur locket till spelet och jag fick en blå plupp. Det innebar tydligen att jag skulle spela England. Lovande tänkte jag rent inuitivt ser det ut att vara lättförsvarat. Snart blåste emellertid mörka moln in på himlen. Mannen med mustashen, som visade sig heta Pargman i efternamn och var dubbelt så gammal som oss andra, hade fått en turkos plupp och därmed blivit Frankrike. Frankrike och England har ju som bekant sällan dragit jämt i historien och det fanns inget som tydde på att det skulle bli annorlunda här. Jag såg på honom att han inte hade blivit uppraggad som jag utan var på konventet enkom för att spela Diplomacy. Jag kände mig övertygad om att han visste hur allting gick till och hur man lurade förstagångsspelare som jag själv att förlora. Det går nog fort tänkte jag och började redan fundera på hur snart jag skulle återförenas med mina vänner.
När spelet påbörjades tog allt emellertid en ny och något oväntad vändning. Herr Pargman berättade ingående för mig att för att nå finalen måste man vinna eller bli en av de tre bästa tvåorna (fyra bord spelades tydligen i kvalet). Eftersom jag var ny skulle jag knappast klara det på egen hand men om jag allierade mig med honom skulle vi lätt slå ut alla andra.
Frankrike och England är starkare än alla andra kombinationer på brädet, tillade han.Följer du mig kommer du absolut bli bästa tvåa och gå till final inte dumt för en nybörjare. Eller hur! Bra! Så här gör du första draget.
Jag trodde honom redan från början. Det var som om ingen hade berättat för mig att man fick luras. Jag blev en Puppet; inte tu tal om den saken. Allt han sa gjorde jag. Churchillöppning hela vägen in i Moskva. Han tog resten. Många var irriterade på mig för att jag höll ihop med Herr Pargman.
Fattar'u inte att han tar alla dina centers sen!? Gå till Engelska kanalen nu på våren och ta Brest på hösten!, hojtade de. Han är så fruktansvärt bra att du inte kommer att fatta vem det vad som tog det ifrån dig fast du ser att det står en fransk flotta i London! Han skyller bara på Turken och du kommer att gå på det med!
Fattar inte du att han tar alla dina centers just nu, medan vi står här och talar?! Så länge han gör det är jag glad. Gå och skrik på någon annan!, tänkte jag men sa ynkligt Det är första gången jag spelar. Jag vet inte hur man gör och alla ni andra säger i olika saker. Jag måste skriva nu annars blir det nog fel.
Jag blev tvåa med god marginal. Jag började också ana varför han inte gjorde något elakt mot mig. Det var naturligtvis en fördel för de tre vinnarna som fick med sig andremannen från sitt bord. De skulle ju eventuellt kunna samarbeta där också. Jag tackade och bockade med mössan i hand och bokade söndagsförmiddagen för finalspel. Helt overkligt.
Söndag. Finaldags. Jag tror att Herr Pargmans bror var med i finalen men jag är inte helt säker. Det fanns inte några andra spelare som såg nybörjarstressade ut; i själva verket var det bara jag. De andra pratade vant om kvalbordens utvecklingar och hopplösa nybörjare som på olika sätt påverkat spelet i den ena eller andra riktningen. Jag sa inte ett ljud. Inte Herr Pargman heller.
Alla drog pluppar och jag fick en gul vilket innebar att jag skulle spela turkiet. Massa nya områdesnamn att hålla reda på tänkte jag. Men det låg i hörnet och i kvalet hade den gule överlevt vår (läs: Herr Pargmans) fruktansvärda mangling av Europa. Herr Pargman fick en vit plupp och skulle spela landet som leder redan från början. Jag började ana vartåt det lutade. Mitt andra dippeparti: en final på Spelkongress. Det gjorde redan ont.
När vi började prata berättade Herr Pargman med sin hypnotiserande röst (inte helt olik ormen Ka) hur bra allting skulle gå för mig. Hur säkert jag satt i Turkiet och hur elaka alla skulle vara, utom förstående Ryssland såklart. Det visade sig emellertid att han hade talat osanning på åtminstone en punkt under kvalspelet.
Om det finns en allians som är starkare än Frankrike-England så är det alliansen mellan våra länder. Den är så bra att om vi håller ihop kan de fem andra tillsammans inte stoppa oss. Jag får mycket och du får också en hel del. Jag vet att jag kan lita på dig och du på mig. Tvåa i kvalet och inte sämre i finalen. Vilken bra nybörjare du är. Så här gör vi. Första året går du.
Jag var redan inne i trans. Det fanns en möjlighet för mig att inte bli ihjälslagen första året trots att jag var nybörjare. Alla placeringar över den sjunde var åtråvärda. Att komma sexa verkade nästan för bra för att vara sant. Jag var såld och därmed immun mot alla idéer som lades fram av lika kompetenta österrikiska och italienska diplomater (de var ju elaka, det visste alla!).
Herr Pargman drog västerut. Nya städer varje år gav honom allt mer arméer men han var snäll mot mig. Jag fick inte lika många pluppar som i kvalet men det blev tidigt klart att jag varken skulle komma sexa eller femma. Jag for omkring på små moln och hade mycket lite förståelse för de andra spelarnas allt hätskare utspel om att jag gav bort segern till Herr Pargman. Jag kunde inte förstå deras gnäll ty i ett spel där man får ljuga och svika kan det väl inte vara fusk att ge. Icke desto mindre proppades jag full med planer om hur ett eventuellt svek skulle kunna gå till. Min taktiska förmåga var inget vidare hade de övriga spelarna snabbt insett (som om någon skrivit Puppet i pannan på mig med en spritpenna).
En höst mot slutet gick de gula plupparna plötsligt norrut. De vita fortsatte västerut. Jag fick bygga en herrans massa pluppar men det blev inga nya vita; tvärtom försvann det visst någon. Kornboden låg vidöppen. Moskva gick inte att rädda. Det blev väldigt tyst kring bordet. Sedan hördes en duns; det var Herr Pargmans haka som slog i bordet. Han vitnade och jag trodde att han skulle äta upp mig. Jag skulle precis säga till honom att han kunde få tillbaka alltihop, att spelet ändå inte var så kul och att det var sluga, dumma Italien som hade lurat mig (det var det dessutom) när Frankrike kommenterade det inträffade:
Oj då. Det ser ju inte så bra ut, det där, Mikael.
Då bestämde jag mig för att behålla alltihop. Jag kunde ju bli kompis med Frankrike isället.
PS. Som Turk lyckades jag hålla ut de sista åren och ta hem finalen. Det var inte så svårt men jag höll på att kissa på mig hela tiden. Trots (eller snarare tack vare) att jag villigt bekände mig till puppet läran gick det osannolikt väl. Mina kompisar trodde inte sina ögon när de anslöt till den lilla åskådarskaran mot slutet; de ville egentligen bara gå och äta och undrade vad det var som uppehöll mig då jag bedyrat att finalen för min del inte skulle ta mer än två timmar.